Min vän, min ända sanna vän!
Tiden går, men den läker inga sår,
jag kan knappt längre äta, tårarna rinner,
konstant, ögonen svider, kan snart inte
gråta mera för jag har snart inga tårar kvar.
jag har inte dej kvar mari, jag saknar dej så
förbannat mycket att du aldrig kan ana vilken saknad
du lämnade mej, denna smärtan, det gör så ont,
trodde inte jag kunde komma såhär långt ner som
jag e nu, in & ut på psyk, snackar med människor.
funkar inte längre, därför har jag valt att isolera mej,
i min lägenhet ett tag, bara tills smärtan e försvunnen,
men jag e rädd att den inte kommer att försvinna.
jag e så jävla rädd, rädd för mej själv,
jag vill inte skada mej själv men jag gör det ändå,
fram med rakbladet, dra ett snitt i armen, känna
hur ont det gör, fokusera på den smärtan o inte på dej,
men det hjälper inte, jag måste få hjälp, men jag blir inte hjälpt,
utan de själper mej, kastar ut mej från psyket & tror att jag mår bra,
visst, kanske just den dagen då läkaren kom, men inom mej,
det e det de inte ser, de ser inte denna smärta jag bär på,
denna bitande ångesten, krampar i bröstet, jag vill bara bort,
bort för gott. men det sägs att man e självisk om man tar sitt liv,
jo visst det kanske det e men jag har inga kvar ändå.
Det e ingen som kommer att fälla en tår för mej då jag går bort.
Det vet jag, jag vet det å det sitter inom mej, jag har rätt, jag vet.
jag känner min kropp.
Mari, gumman jag saknar dej så oerhört att jag nästan dör snart,
denna smärtan kan jag inte förklara i ord, det går inte.
Men jag älskar dej enormt mycket,
du var den ända sanna vännen jag hade, vi skrattade & log tillsammans,
promenaderna vi gick varje dag, kaffe & cigarett träffarna vi hade varje dag,
jag saknar det,
nu sitter jag själv o dricker mitt kaffe & röker en cigarett själv,
ensam på promenaderna jag går, å uppe på backen jag går så
fäller jag nu en tår. stegen e ensamma, inte vi två,
ingen som med mej skrattar o skämtar,
det e mörkt o kallt, jag känner ingen värme, jag känner inget just nu
mer än att jag e så förbannad o så ledsen att jag vet inte hur jag ska
klara mej ur detta, kommer jag klara mej ur detta?
jag vet inte det. det känns som om min tid e inne, jag orkar inte mera
jag gör inte det. Inte utan dej Mari.. Jag e ledsen men jag kan inte vandra ensam,
utan att tänka på dej, en del av mej dog då du gick bort, och den delen
kan jag inte få tillbaka, hur mycket jag än vill, det går bara inte...
Kan inte tänka på annat än dej...
Jag älskar dej, Vila i frid gumman, vi ses snart!
R.I.P. Mari Lindell 20/3-08
jag kan knappt längre äta, tårarna rinner,
konstant, ögonen svider, kan snart inte
gråta mera för jag har snart inga tårar kvar.
jag har inte dej kvar mari, jag saknar dej så
förbannat mycket att du aldrig kan ana vilken saknad
du lämnade mej, denna smärtan, det gör så ont,
trodde inte jag kunde komma såhär långt ner som
jag e nu, in & ut på psyk, snackar med människor.
funkar inte längre, därför har jag valt att isolera mej,
i min lägenhet ett tag, bara tills smärtan e försvunnen,
men jag e rädd att den inte kommer att försvinna.
jag e så jävla rädd, rädd för mej själv,
jag vill inte skada mej själv men jag gör det ändå,
fram med rakbladet, dra ett snitt i armen, känna
hur ont det gör, fokusera på den smärtan o inte på dej,
men det hjälper inte, jag måste få hjälp, men jag blir inte hjälpt,
utan de själper mej, kastar ut mej från psyket & tror att jag mår bra,
visst, kanske just den dagen då läkaren kom, men inom mej,
det e det de inte ser, de ser inte denna smärta jag bär på,
denna bitande ångesten, krampar i bröstet, jag vill bara bort,
bort för gott. men det sägs att man e självisk om man tar sitt liv,
jo visst det kanske det e men jag har inga kvar ändå.
Det e ingen som kommer att fälla en tår för mej då jag går bort.
Det vet jag, jag vet det å det sitter inom mej, jag har rätt, jag vet.
jag känner min kropp.
Mari, gumman jag saknar dej så oerhört att jag nästan dör snart,
denna smärtan kan jag inte förklara i ord, det går inte.
Men jag älskar dej enormt mycket,
du var den ända sanna vännen jag hade, vi skrattade & log tillsammans,
promenaderna vi gick varje dag, kaffe & cigarett träffarna vi hade varje dag,
jag saknar det,
nu sitter jag själv o dricker mitt kaffe & röker en cigarett själv,
ensam på promenaderna jag går, å uppe på backen jag går så
fäller jag nu en tår. stegen e ensamma, inte vi två,
ingen som med mej skrattar o skämtar,
det e mörkt o kallt, jag känner ingen värme, jag känner inget just nu
mer än att jag e så förbannad o så ledsen att jag vet inte hur jag ska
klara mej ur detta, kommer jag klara mej ur detta?
jag vet inte det. det känns som om min tid e inne, jag orkar inte mera
jag gör inte det. Inte utan dej Mari.. Jag e ledsen men jag kan inte vandra ensam,
utan att tänka på dej, en del av mej dog då du gick bort, och den delen
kan jag inte få tillbaka, hur mycket jag än vill, det går bara inte...
Kan inte tänka på annat än dej...
Jag älskar dej, Vila i frid gumman, vi ses snart!
R.I.P. Mari Lindell 20/3-08
Kommentarer
Postat av: Lisa
Hej vännen! Vad är det som hänt? Vem har gått bort? en vän? Usch! Saknar dig!
Trackback
