Att Vakna varje morgon...
Att Vakna varje morgon.
Att vakna varje morgon & känna saknad å sorg & mist all
Värme kärlek & trygghet....
Hatet kryper i min kropp. Saknaden blir tårar & ångest..
Ångesten blir ilska & en chock...
Minnena gör mej svag, förbannad & bygger ett hat...
Hjärtat mitt slår, dunkar & ömmar, Å varje gång jag fäller en tår...
In på toaletten, låsa dörren, ingen får mej se.
Varje dag dölja mina minnen. För jag kan inte prata.
Jag försöker prata men jag bara skakar.
Jag blir stum & kan inte prata.
Jag skäms.
Ingen mej kan förstå, men jag försöker så gått det går.
Men det e jävligt svårt..
Kvällarna e långa..
Jag hör skriken
Jag hör rösten
Jag ser bilderna
Jag minns rösten,
Jag minns bilden
Jag minns skriken.
Vaknar kallsvettig & rädd. Mardrömmar varje kväll...
Lamporna e släckta. Jag darrar av skräck.
Jag vill ta telefonen & ringa efter hjälp. Men det känns fånigt på nåt sätt.
Jag ligger vaken timmar i sträck. Kan inte blunda, jag får inte blunda,
jag vågar inte blunda, jag vill inte blunda.
Stenen i mitt bröst blir tyngre
Ångesten bli mer & mer,
Å jag gråter allt mer.
Jag vill bara att någon ska se mej, försöka känna det jag ser,
försöka förstå det jag känner..
å inte bara säga, det går över, det blir bättre.
För det blir det inte.
Jag vill få det ur mitt bröst.
Men jag kan inte.
Jag vågar inte.
Varje gång jag e på väg att berätta så tar det stopp
Mina halsgrop fylls av ångest smärta & tårar.
Jag tillbaka det håller
Pratar om nått annat.
När ni gått, låser jag dörren. Sjunker ner på golvet eller i sängen.
Kramar min nalle å låter mina tårar rinna längst min kind.
När ingen ser, när ingen vet
Det e då det e okey.
Jag kan bara skrika sparka å slå när folket ser på.
I snart 9 år har jag bevarat min innersta hemlighet
Jag vet inte hur länge till jag klarar det?
Men jag vet att jag aldrig kan tala om den.
Ångesten äter upp mej innefrån & ut.
Det känns som allt snart ska ta slut.
Jag har inte orken, jag har inte viljan.
Eller jag har viljan men den e för svag..
Alldeles för svag.
Känns som jag sakta blir skalad inne i mej. Men kniven skär allt djupare.
Snart e den igenom. Å jag vet inte vad jag ska göra?
Rädslan av att berätta för någon skrämmer mej. Jag vet inte hur hon/han reagerar.
Kanske skrattar dom, kanske gråter dom eller så förstår dom, vad vet jag?
Hade jag vetat så hade jag berättat.
Varje dag vill jag berätta, men jag istället gömmer det.
Det finns personer jag känner att jag kan berätta för,
som jag känner att jag kan lita på. Som jag känner mej trygg med.
Och vet att de skulle lyssna å försöka förstå.
Kanske hjälpa mej att skrapa ihop mitt sår.
Men det e för tidigt å veta. Vill att allt ska ta slut, men det gör det inte,
det känns som om det inte finns ett slut.
Av: Rebecca Göransson
I´m So Fuckin Happy, Can you tell?
