Ger mej inget val...
Alla ser hur jag försöker hålla inne, tårar som inuti bara rinner,
jag kan inte gråta, jag får inte gråta.
De får inte se det, det e fel. bara så fel.
Jag fattar inte själv. Livet har mej inget att ge :/
inte vad jag vet i alla fall. jag har kämpat i åratal,
men nu vet jag bara inte hur länge till jag kommer att orka.
jag vet inte det, jag e på precis på toppen på berget som slutar utåt,
flera hundra tals meter ner, jag vill bort, bort för gott.
Men jag kan inte ta det steget, jag vet ej varför? Jag har försökt innan
att ta mitt liv men jag lyckades inte. det e kanske meningen att jag ska
leva ett sånt hära liv? vad vet jag? kanske har jag fel eller så har jag rätt.
Det får tiden visa. Men inte e mina sår läkta, inte efter alla dessa år,
inte efter stefans död, jag har inget kvar känns det som,
jag e tom, tom i hela mej. Fasten jag e här så e jag borta,
borta i mina tankar. jag finns inte på jorden, gud vad skönt det hade varit att få komma
bort ett tag. fy fan vad jag längtar. Jag vill inte ha denna smärta, denna
bitande ångesten, gråten i halsen & ögonen svider, jag vill inte ha det så.
Jag vill vara glad, lycklig, skratta & le, känna kärlek, värme
vara omtyckt & älskad för den jag är. Eller e det för mycket begärt av mej?
Jag vill födas på nytt, ett nytt liv vill jag påbörja, går det? jag vet inte.....
